Ja tillslut fixade vi det där visat efter några om och men..

Väl i Ranang möttes vi av en supertrevlig kvinna och hennes lite småskumma bästis. Dom verkade i alla fall samarbeta på något vis då den något buttra bästisen ägde cafét vi disluterade visat i och den trevliga ägde hotellet vi sov i. Det var dom som hjälpte oss boka båt o dylikt. En sak som fick oss att gå från besvikna över hur dagen tett sig till ganska så glada var när snälla kvinnan berättade för oss att det fanns varma källor att bada i fem minuter från hotellet. Vi badade dock bara benen då vi inte var säkra på om vi fick bada i bara bikini eller om vi var tvungna att ha shorts och t-shirt som kvinnorna här. Och då vi var de enda turisterna på plats känndes det lite ovärt att chansa..

Dagen efter var det i alla fall dags för visum! Vi fick skjuts av snälla kvinnans snälla bror till piren där vi skulle åka med en båt till en club-ö-grejsimojs, vilken då låg i Burma. Det låter som värsta långa resan men det tog bara en kvart med båt. Vi stämplade ut ur Thailand, åkte båt till Burma, stämplade in i Burma, stämplade ut ur Burma, åkte båt tillbaks till Thailand, stämplade in i Thailand igen och betalade böter på 500 bath (100 kronor) på cirka en timme! (Vi fick böta då vi varit några timmar för länge i Thailand utan visa.) Det hela gick i alla fall otroligt smidigt.

Efter detta hoppade vi på bussen mot den avlånga staden Koh Lak. Där spenderade vi två dagar, finns inte alldeles för mycket att göra där. Väldigt turistigt och så även priserna på saker och ting. Nej vidare, via stadsbuss, mot Suratthani. Det var också i detta tillfälle vi lärde oss att stadsbussarna här har cirka en halvtimmes, upp till fyrtiofem minuters marginal från utsatt tid.. Så där satt vi i skuggan av ett träd på trottoaren längst huvudgatan. Ja bussen va ju tvungen att komma nån gång. Ett antal kissnödiga minuter senare kom bussen och tack gode gud så hade den toa!

 

Nästan direkt i Suratthani kom vi i kontakt med en trevlig kvinna som hade någon form av resebyrå, vilket var händigt då vi var i behov av en nattbåt till Koh Pangang. Fast vi behövde inte nattbåten förens nästa dag så vi spenderade en natt på hennes hotell också.

Det första rummet vi fick hade onte rinnande vatten upptäckte vi så vi fick byta. Och rum nummer två var en helt annan historia!

När vi väl somnat den kvällen i vårt rum med takfläkt kände Jossan att det kröp något som hon trodde var en fluga upp längst hennes ben. Jossan gjorde ett försök i att vifta bort krypet som vägrade bli bortviftat så hon fick helt enkelt slå bort det. Men det var då faan inte en fluga! Det var en kackerlacka hon sopade ner på golvet. Jag reagerade på hennes reaktion och satte mig upp i sängen. Till min stora förskräckelse var kackerlackan uppe i sängen igen lika fort och var återigen påväg mot kuddarna. Så det börjar med att jag flyger upp ur sängen och skriker "Kackerlacka!" vilket får Jossan att också flyga upp ur sängen. Först gömde den lilla jäveln sig på sängkanten, kubbade vidare mot Jossans öppna väska upp mot hennes kläder som låg där. Förstå paniken vi båda hade här! Vi lyckades tillslut jaga ut den på öppet golv så jag kunde sätta sopkorgen över den. Fast nu gick jag händelserna i förväg. Jossan höll i sopkorgen först medan jag försökte få kackerlackan att kliva ur hennes regnskydd. Det var bara det att så fort hon fick syn på krypet hoppade hon högt, lät som jag kan tänka mig ganska många låter när dom ser en kackerlacka och trippade/hoppade asfort till andra sidan av rummet. Då det försvårade infångandet av kackerlackan en aning, när dens blivande cell var på andra sidan rummet, fick jag först be om korgen innan jag skrämde ut den och fångade den. Ni som har Jossan på instagram har kanske också sett att vi placerade min nessecär ovanpå skräpkorgen i förebyggande syfte om vi nu skulle ha och göra med en mycket stark kackerlacka. Efter lite taktiksnack inledde vi operation "släng ut kackerlackan". Vi öppnade dörren, ställde korgen i dörröppningen, stängde dörren så korgen satt fast mellan dörren och tröskeln. Sen lade vi badrumsmattan bakom korgen så det jättefarliga krypet  inte skulle få för sig att springa tillbaks in i rummet. Korgen lyftes och ut kom.. ingen kackerlacka.. Så vi förmodade att den satt på korgväggen och slängde ut hela skiten! Problemet löst!

Nästa dag hade vi mellan lunch och typ sju på oss att kolla in staden, men då vi är så dåliga på att sitta still hade vi gjort det redan dagen innan.. Men vi tog en tur på några timmar och gick sedan tillbaks till resebyrå-grejen.

Där var hela deras familj. Mamman, pappan, de förmodade sönerna och de två små döttrarna. Flickorna tyckte att vi var jätteintressanta. De hämtade en varsin kattunge till oss att ha i knät och kela med. Pappan verkade tycka att det var lite kul att flickorna fattat sånt tycke för oss så vi blev med på några bilder där. Mamman var ute i köket och dolade, den äldre sonen bakom skrivbordet mitt emot oss och åt. Den yngre sonen spelade musik på datorn som han höjde och sedan gick och satte sig i soffan mitt emot datorn. Mamman tyckte troligtvis att han spelade för högt för hon gick och sänkte och sa något till honom på thai. Han sa ifrån, kanske för att han tyckte att han inte alls spelade för högt.. Då säger den äldre, ätande brodern något till honom som han blir arg över, så pass arg att han går in i köket och spenderar någon minut men kommer ut igen och höjjer rösten åt förmodade storebror som reser sig upp och går emot honom, inte alls glad. Dom tar tag i varandra, sparkar och slåss när den yngre från tomma intet drar fram en stor köttkniv! Den minsta tjejen på tre år är den första att reagera så hon springer fram och ska dela på dom. Sen kommer mamman skrinkandes med ett desperat ansiktsuttryck. Killarna verkar verkligen vilja ha ihjäl varandra då de inte märker att när de kastas omkull i soffan samtidigt landar på den minsta tösen. Jossan och jag går ut runt hörnet med tjejen på fyra år som verkade hamna i chock direkt. Helt plötsligt står det en hel hop med folk och kollar på vad som händer där inne medans ett fåtal faktiskt går in och försöker hjälpa till. Deras pappa reagerade först inte alls, som om han tyckte att de kunde lösa det själva, men tillslut verkade det gå upp även för han att det antagligen inte skulle sluta lyckligt då. Jag går in för att hämta minstingen som återigen ligger längst under i soffan, under alla dessa människor. En kvinna i gult linne sitter då där och har fullt med att försöka dra loss henne. Väl framdragen tar jag emot henne och lämnar över henne till en kvinna som stod med öppna armar. Det går några minuter och den yngsta brodern kommer farande ut ur butiken och in i den bredvid. Allt verkar lugna sig. Pappan kommer lunkandes ut med blodig t-shirt, vänder sig mot oss och ber om ursäkt.. Den äldre brodern går och skäller lite till på den yngre och slänger ut hans grejer på trottoaren samt hans mobil så att den går i bitar.. Jag går in igen och får se mamman avtuppad på golvet med en kvinna bredvid sig som försöker få liv i henne med nått lukt-grejs. Der funkade inte. Jag gick ut och satte mig igen. Efter ytterligare några minuter står mamman i ingången med blöta byxor, letandes efter sin yngre son. När vi sett till att fyraåringen var i sällskap med någon hon kände tog vi en rask promenad ingenstans och satte oss där och käkade. Det var lite olustigt att gå tillbaks sen men vi var ju ändå tvugna att ha våra väskor och bli visade till båten. Det syntes inte ett spår av killarna när vi kom tillbaka men av vad dom sa när vi frågade var alla okej!

 

Nattbåt. Hård kudde. Tunn madrass. Vi hittade Jossans största fan i form av en större thai-tjej där. Hon ville bjuda på mango men vi sa att det hade vi redan, tack ändå. Hon sa också till Jossan att det syntes att hon tyckte om att äta och att hon hade för små kläder på sig. Trevlig brud. Vi skrattade ihop alla tre åt det. Hon böt sen sovplats och tog den bredvid Jossan. Själv så fick jag en kvinna bredvid mig som lyckades slänga upp både arm och ben på mig i sömnen. Bre ut sig kunde hon också, låg nog mer på Jossans madrass följande morgon. När vi vaknade var i, hallelulja, framme på Koh Pangang. Klockan var halv sex, sex så det mesta var stängt. Då begav vi oss ut i jakt på vårt hotell. Vi kom dit, efter en hel hög om och men. Rummet var såklart inte färdigt än så vi fick lägga oss vid poolen sålänge, och där har vi faan legat sen dess.. ungefär..

 

Igår rörde vi dock lite på oss då vi mötte upp Therese som vi träffade på Koh Tao. Vi hade jättetrevligt, precis som förra gången. Turligt nog har dom kvällsmarknad på lördagar också så den passade vi på att besöka. Dagen gick fort, men den gör visst det när man har roligt! 

 

Just nu ser vi fram emot fullmoon-partyt den fjortonde! 

Puss och kram på er! 

 

Nu äre middag, hejsvejs!